För ett tag sedan när jag vägde cirka 47kg (alltså min vikt varierar hela tiden, ena veckan 52-53 och så får jag panik så jag hårdfastar i 2veckor och vips så är man nere igen) detta var i vintras och jag var djupt inne i benzo, röka och tradd. Jag kommer hem till en vän som har fest och så börjar en tjej peta på mina innelår och påpeka att jag har gått upp.. självklart får jag panikångest, går in på toaletten och samlar kraft för att kunna trycka bort det onda som skriker i mig. Går ut och försöker ta upp ämnet igen, enbart för att få bekräftat att jag fan heller är tjock, eller är jag ? vad tycker ni ? jag drog in magen, tryckte ut nyckelbenen så mycket jag kunde, höll armarna så de inte log mot kroppen så de skulle se mindra breda ut.. men de sa inget.. inte förrän en bekant kom fram och bara glodde och sa att jag såg sjuk ut, förjävligt sa hon, du har ju ingeting vad ihelvete har du gjort med dig?  
Jag andades ut och kände mig vacker igen. Nästan iallafall.

Än idag kan jag sitta och tänka på den dagen. 47kg var för tydligen förmycket börjar jag tänka. Och nu väger jag mer, vad ihelvete är jag nu då ? Jag försöker inte bry mig om vad folk tycker. Jag försöker bättra mig och så kommer den där onda smala tjackprinssesan och påpekar något och vips så kommer man in på samma tankar igen. Jag börjar tänka, nefan 45. 2kg till skulle innebära 2 mjölkpaket fett som kastas ur kroppen. Då borde jag duga, då är jag nog vacker.

En vanlig dag i mitt liv. Jag går och känner hur innerlåren gulpar och skaver emot varandra. Jag vet att jag inbillar mig mycket men så är det, alltid.

Jag sitter och funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Känner på mina underarmar då och då. Trycker.

Jag är riktigt olycklig och jag vet snart inte om jag orkar så mycket mer. Mycket beroende på en person. Mycket beroende av hur jag ser ut. Jag vill slita av mig själv allt, dra av kläder, hud och känslor och gå ut och skrika..

Jag måste slå av allt och fokusera om jag vill dethär. Det är inte enkelt. Men idag har det varit en tuff dag, efter flera dagars bruk av mängder tradd och annat smärtstillande så har kroppen tagit stryck och blivit svagare, kände de imorse, benen liksom vek sig och hjärnan ville inte fungera.

Har lagt märke till att de som komenterar ofta tycker synd om mig eller tycker att jag borde söka hjälp.
Jag vill inte och jag kan inte, jag har alldelles för mycket att leva upp till och alldelles för mycket kan förstöras. Jag är inte redo. Jag har ett mål att nå och målet är att bli lycklig, en del av den lyckan är att nå min målvikt. 45kg. Kommer dock ta längre tid nu när jag beteer mig som jag gör..

Har just ätit godis. Känns konstig och jävligt deprimerande. Just nu känner jag inte så mycket, dosen smärtstillande är chockerande nog fortfarande kvar sen igår. Men snart kommer ångesten och hugger till i ryggen. Jag kommer ångra mig så hårt, jag har hållt mig i nästan 3dagar utan något. Varför ihelvete ska jag förstöra det nu ?! Det sjukaste är att jag nu får ännu mer ångest av att skriva det här i bloggen, dela det, nu vet ni,

Nu vet ni att jag har misslyckats igen. Jag är misslyckad. Vad är 3 dagar som skulle kunna varit 7 eller 8, eller 14. Vad ihelvete är 3 dagar ? Vad ihelvete är 2kg ?!

Godis. Godis godis godis. Varför gör jag såhär när jag är medveten om hur det kommer att sluta ?

Men nu vet ni. Jag är misslyckad. Men jag ska lyckas. Jag ska ta mig dit. Jag vill. JAG KAN. JAG SKA.

Ni ska få se. Jag lovar.. eller jag garanterar. En garanti.

Kaya scodelario! Har ni sätt serien hon är med i ?
Så jädrans snygg alltså!

någon som vet några bra modebloggar som man kan få bra inspiration från?
någon som vet några bra thinspo-bloggar också ?

Fortfarande klarvaken och jag ska upp vid 7.. Kul.. är så jävla förbannad för tradden vägrar kicka.. jävla retard-tabletter.. no good.

jag har panik över mig själv nu. Kvällen har kommit och jag kommer aldrig kunna somna, det är så mycket som tynger mig nu och jag vet inte vad eller vem jag ska vända mig till längre, jag är så rädd för att folk ska få fel bild av mig. Jag vill vara allt som folk vill att jag ska vara. Jämt. Jag vill vara kontrollerad, perfekt, snygg och rolig, jag vill kunna föra samtal, dra till mig uppmärksamhet, jag vill allt. Vilket är omöjligt just för att jag är så kontrollerad.

Har snackat med min pojkvän och han börjar tjata om vikten. Jag skyller på tabletterna. Jag har lovat att sluta. Ge upp mina älsklingar, det ända jag har att se fram emot, det ända som låter mig slappna av och varva ner, som får mig att må bra. Låter inge bra va ? Men jag tar dom med måtta.. om det finns någon måtta..
Sedan är frågan, vad i helskotta ska jag använda mig av för ursäkt för viktnedgång när jag slutat ? Att jag har slutat ? haha

åå gud jag är så patetisk.. Nu ska jag gosa ner i soffan och försöka sova.. försöka

Alltid skönt med underbara sommardagar som den här dagen!
Bara ligga och stirra upp mot blåa himlen och drömma sig bort.. Har kollat upp på internet.. nivet om mina svårigheter med att träffa och prata med människor i olika situationer.. Kan det vara så att jag har social fobi? Någon som kan något om det ?

Nu ska jag fixa 100mg:are .. dugligt..

Gått ner 2kg sedan jag sist vägde mig fresten.. glada underbara dagggg

nu är jag sådär härligt påverkad och pratglad. Nej. Min kropp svettas och fryser och spyr. Jag har fortfarande inte tagit mig till duschen för att huvudet kommer nog ramla av om jag reser mig upp.

Jag önskar att jag kunde berätta det här för någon utan att vara privat. Som jag nämde tidigare, bara ringa någon och säga
"tjena! jaghar proppat i mig massa smärtstillande kan inte du hjälpa mig att må bättre? vill inte du komma föbi och trösta mig ? läget annars ? osv.."

Men jag kan ju inte.. fan vad människorna runt omkring mig skulle dömma mig. Vidrigt. Sen så kommer en hel drös panik när jag lagt på. Jag börjar spela upp hela telefonsamtalet i huvudet, tänka efter, kunde jag ha sagt något som var upprörande eller fel ?..
Jag har alltid tagit åt mig av vad folk tycker och vad folk säger. Folk måste tycka om mig.

En gång när jag var liten så hade jag två finnar på kinden, hemska var dom och jag mognade innan alla andra så jag var ensam om att ha en finne över huvudtaget.. Två enstaka finnar haha och en kille kommer fram och påpekar dom.. Det slutade med att jag åkte hem och hällde ren sprit på bomullstussar och tejpade bomullstussarna över hela ansiktet, sedan gick jag och la mig och sov med dom. Dagen efter hade jag istället sår i hela ansiktet, så blev cirka två veckor som spenderades i en garderob för att vara hemma från skolan..

Nu skriver jag en aning konstigt kanske, bäst att jag slutar..

Jag sitter och kollar på tyrashow. Ganska ensamt somvanligt. Jag är så avensjuk på alla dom som kan prata i telefon med sina nära i timmar. Jag kan inte, såfort jag ringer någon så kommer en jättekonstig panikkänsla.. När jag är påverkad av något så kan jag däremot, hur länge som helst och med vem somhelst.. Kanske beror på att ångesten försvinner av mina smärtstillande ?

Jag har en karta kvar hemma som jag ska ta ikväll. Jag hatar mig själv för att jag tar dom men att känna när ångest och hunger bara släpper.. att känna känslan av gemenskapen med alla runt omkring en, alltså att bara känna hur det är att inte tänka på mat och allt fel hela tiden.. Att kunna vara sig själv är min högsta önskan, kunna berätta skämt och berätta om privatliv och allt.. Gud va underbart. Tyvärr är jag som jag skrivit i andra inlägg en robot. Visar det andra vill se. Enkelt, då ser de inte hur jag mår då kan de inte gräva sig in i mitt huvud och se vem jag är och vad ja tänker på..